Osmaniye, Turkiet

Nu har jag landat fysiskt och mentalt efter en spännande resa till Osmaniye i södra Turkiet.

Tänkte att det skulle vara på sin plats att skriva ner några iakttagelser och reflektioner om skolan vi hastigt besökte. Lite som inspiration till andra lärare att börja med internationellt samarbete. Jag kan verkligen rekommendera turkiska skolor som samarbetspartners.

Osmaniye är en liten stad på 200000 invånare och då måste jag faktiskt säga att den hade alla drag av småstad som man kan ha. Centrum består av en enda lång gata där alla affärer ligger. Affärerna var inte speciellt många heller ochKlassrum det mesta stängde ganska tidigt. det fanns inte heller speciellt många restauranger.

Skolan ligger i utkanten av staden och består av en byggnad med två ingångar och tillhörande trapphus i tre våningar. På varje våningsplan är det fyra små klassrum. Som jag förstod går det ca 30 elever i varje klass. Det var mycket trångt i klassrummet. Jag tvivlar på att ett svensk skyddsombud skulle godkänna detta. Dock poängterade de att flera grupper har färre elever, t.ex. vissa språkgrupper bestod endast av sex elever. Samma som här i Sverige alltså.

I klassrummen satt eleverna på gamla bänkar. Vi besökte tre klassrum och två av dem hade whiteboard och projektor med någon sorts interaktiv programvara. Glömde fråga vilken. I det tredje klassrummet hängde en Klassrum med whiteboardhederlig krittavla. Ovanför varje skrivtavla hängde ett porträtt av Atatürk och trohetseden som eleverna läste varje morgon. Enligt lärarna behövde inte eleverna resa sig varje gång en lärare kom in, men de gjorde det ändå.

En intressant iakttagelse var att manliga lärare måste bära kostym medan kvinnliga lärare kunde ha vilka kläder de ville. Dock måste jag säga att en av de manliga lärarna som deltar i projektet med oss faktiskt aldrig bär kostym. Han verkar bo i sin bruna skinnjacka.

Jag såg inga datorer till eleverna, men så var jag inte på så många olika platser i skolan. Jag fick dock intrycket att det inte finns några. Alla elever hade egna skrivhäften och böcker i alla ämnen. det har t.e.x. inte mina elever.

Väl ute på skolgården igen blev vi besökande lärare omringade av massor av elever som ville prata med oss, vare sig de kunde engelska eller inte. Alla ville hälsa. Det hela urartade till att vi fick skriva autografer och att jag har fått ”nya elever” på mitt lärarkonto på Facebook.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *